Motarbetad av sig själv.
Nu ska jag tala om något som jag känner är något av det jobbigaste med att ha Tourettes Syndrom, nämligen att man blir motarbetad av sig själv jämt och ständigt.
Ticsen, rörelserna, ljuden är alltid där och tar plats och vill göra anspråk på sitt existensberättigande. När jag blir glad över något och upprymd, smäller ticsen till mig sekunden senare med att "tro inte att du ska få må bra". Det är svårt att vara harmonisk, avslappnad, motiverad och lycklig när det hela tiden rycker i kroppen och all energi går åt till att hålla tillbaka ryckningarna så att man kan fungera något sånär.
Ett exempel: En tjej jag gillar hör av sig och frågar om jag vill hitta på något. Första känslan är upprymdhet och lycka. Sedan harklar jag mig, stöter ljudligt ut luft och spänner magen stenhårt om och om igen. I samma ögonblick sänks mitt humör med en hänsynslös brutalitet och jag blir nedstämd. Tanken på att jag är så nära att leva som vanliga människor men hålls tillbaka av de här ticsen är så oerhörd tuff. Det är så svårt.
Problemet: Jag VILL verkligen träffa tjejen i fråga och bli tillsammans med henne. Min kropp motarbetar mig och gör att jag ibland nästan bara kan sitta själv och göra tics. Fast det är det absolut sista jag vill...Jag tänker att det är svårt att kombinera med ett förhållande och att det går ut över tjejen, som jag vill ge all uppmärksamhet. Det gör ont i själen nu. Får inte jag också älska någon, känna lycka, frid?
Tanke 1: Jag kommer inte att kunna ge henne allt som jag VILL. Min kropp verkar inte vilja det, jävla cp-tics. Jag är motarbetad av mig själv. Hela min själ längtar efter att nå ut, komma ut, leva normalt, älska en flickvän. Mina tics tar över. Jag går sönder av det helande hoppet för livet och mina möjligheter jag ena stunden känner och den totala misär som slår mig nästa sekund när jag tänkt ovanstående. Det är fruktansvärt. Svårt att förklara. Hoppet rinner ur mig.
Tanke 2: Folk missförstår mig ständigt. Tror att jag är dryg och otrevlig, när ticsen i själva verket gör mitt liv till ett helvete och att jag isolerar mig och ticsar. Hur förklarar man. Det gör så ont. Jag är varm, känslig och snäll när jag mår bra. Varför får jag sällan må bra? Enstaka sällsynta stunder har jag knappt tics. Jag är nästan salig då: "Är det SÅHÄR skönt att inte ha tics? Gode gud, låt det här hålla i sig".
Det gör det aldrig.
Om folk bara visste hur tufft det är att ha tics. De ser bara de små rörelserna, hör harklingarna, sniffningarna. Samtidigt kämpar jag för att hålla tillbaks ljuden och hålla det på en låg nivå, vilket är en konstant uppförsbacke. De bryter fram mer och mer, det blir svårare och svårare att vara glad, le, prata och koncentrera sig utåt när hela din kropp vill spännas i en kraftig konvulsion för att tillfredsställa ticset (muskelspänning). Jag spänner magen och försöker låta bli att trycka ut luft med näsan hårt; blir ett minimalt sniffljud. Spänner magen många gånger i rad, kan knappt påverka det. Det görs automatiskt, fastän jag gör det.
Den där känslan jag hade någon timme tidigare, med mindre tics och hoppfullhet är nu igen bortblåst. Jag vill ligga någonstans, stilla, bara andas och stöta ut luft och spänna magen stenhårt i snabba rytmiska attacker. Men det är svårt när man är med andra människor. När jag säger att jag vill ligga någonstans själv så betyder det absolut inte att det är något jag egentligen vill göra. Det är något jag gör när jag mår dåligt av ticsen. Det jag VILL göra är självfallet att umgås med folk och leva normalt. Skulle jag kunna bli av med ticsen i ett trollslag hade jag tagit chansen direkt.
Jag känner mig fullkomligt utvecklingsstörd. Vad fan sysslar jag med egentligen? Är jag dum i huvudet.
Just den här konflikten mellan först att känna hopp, lycka, upprymdhet inför ett nytt jobb/flickvän/aktivitet/social samvaro och att man sekunden efter "kommer ihåg" att man torteras mentalt och fysiskt av konstanta tics sedan ha så mycket tics när tillfället kommer och på förhand oroa sig över hur mycket tics man kommer att ha, är fruktansvärt. Det är som att bli tillplattad med en slägga. Man VILL, VILL, VILL men får inte för att kroppen vägrar låta mig vara i fred och förstör mitt humör, koncentration, beteende.